"Här har ni mig, jag kryper och se så fort jag tar mig fram!"...la la la...

Äntligen tog Ebba de första krypstegen, dock utan mamma eller pappa närvarande. Istället var det mormor och morfar som fick bli de lyckliga åskådarna. Även om Ebba är nöjd med att kunna ta sig fram själv, så är det fortfarande mycket roligare att gå omkring hållandes i någons händer. Det går ju mycket snabbare och man får bättre vy än från golvet. Det går nu inte att släppa blicken från Ebba då hon har börjat resa sig mot möbler utan att vara medveten om att hon kan ramla bakåt. Det lilla huvudet har redan flera små bulor, kanske ska köpa hjälm?